Grahams 50/50-metod

Precis som Graham skriver i sin bok The intelligent investor är investeraren sin egen värsta fiende. Känslorna tenderar att ta över förnuftet vilket leder till panikförsäljningar i nedgång. Efter en längre periods uppgång har pendeln svängt och köp (inte sällan med belåning) sker under den tidpunkt då priserna är abnormt höga och riskerna egentligen som högst. Med Grahams egna ord (lägg märke till det klockrena språket):

"Common stocks have one important characteristics and one important speculative characteristic. Their investment value and average market price tend to increase irregularly but persistently over the decades, as their net worth builds up through the reinvestment of undistributed earnings. However, most of the time common stocks are subject to irrational and excessive price fluctuations in both directions, as the consequence of the ingrained tendency of most people to speculate or gamble--i.e., to give way to hope, fear and greed."

En metod som jag tror mycket på är Grahams 50/50-metod som innebär att investeraren alltid har en viss andel av portföljen i räntor.  Metoden är enkel att följa och jag tror att den genomsnittliga investerare förbättrar sin avkastning rejält med denna.

"The investor should always have a minimum percentage of his total portfolio in common stocks and a minimum percentage in bond equivalents. I recommend at least 25 per cent of the total at all times in each category. A good case can be made for a consistent 50-50 division here, with adjustments for changes in the market level. This means the investor would switch some of his stocks into bonds on significant rises of the market level, and vice-versa when the market declines."

Metoden är ett sätt att ge extra beslutskraft när den behövs som mest. Stöd när tiderna är tunga och framtiden ser mörk och osäker ut samt återhållsamhet när ord som "superkonjunktur" dyker upp.

Schillers PE10
Det svåra i den här metoden är antagligen att bestämma vilken räntedel man nu ska ta i det marknadsläge som råder. Jag använder mig av en grov metod, Robert Schillers PE, som är ett genomsnittligt PE-tal (baserat på 10 års vinstsnitt) för amerikanska indexet S&P 500.

 Vi kan se att PE10 ökat rejält sen början av 90-talet. Detta beror antagligen mycket på att inflationen minskat så rejält. Med en högre inflation (ibland tvåsiffrig) kräver investerarna större avkastning på aktierna (kompensation för pengarnas värdeminskning). Detta leder till lägre PE-tal.

I grafen ser vi att vid september månads ingång var Schillers PE10 19,7. Inte alltför högt tycker jag med tanke på dagens obefintliga räntor. Snittet sen 2005 har varit 23. När PE10 passerar 25 tycker jag man ska börja dra öronen åt sig. År 2007 var PE10 27. Snittet år 2000 var 42..
Som en jämförelse kan nämnas att motsvarande PE för min portfölj (baserad på 9 år ist för 10 pga praktiska skäl) är 18,9. Jag anser ju att mina portföljinnehav är prisvärda så marknaden ser rätt prisvärd ut den också.

Jag tycker alltså att dagens värdering på aktier är ganska rimlig men i lägsta laget. Då betänker jag de senaste fem årens PE10 snitt, dagens obefintliga räntor och de nedpressade vinsterna de senaste åren. Jag väljer därför att ha en begränsad andel av min portfölj i räntor. För närvarande 25% (Grahams minimigräns). Portföljen består i övrigt av 50% egenvalda aktier (se aktiesammansättning i listan till höger) samt 25% aktiefonder (se separat inlägg). En stor fördel med aktiefonder jämfört med aktier är att det är så billigt att omfördela till räntor, det är bara i undantagsfall det föreligger en säljavgift när man säljer fonder. När PE10 väl ökar kommer jag successivt föra över medel från aktiefonder till räntefonder för att sluta på 50% räntor när PE10 passerat 25.

Källa till citaten (utdrag ur en tidningsintervju med Benjamin Graham)

Excel-fil med Schillers PE10